söndag 3 april 2011

Bob was here.

Den här helgen har det inte blivit så mycket arbete men dessto mer kvalitétstid med mig själv. Ibland måste jag tillåta mig själv att varva ner och verkligen verkligen släppa allt för att kunna fortsätta. Ibland säger jag det men den här gången menar jag det verkligen. Igår kväll var en av de stunder som jag vill spara i mitt minnesförråd. Det var en av de stunderna som får mig att minnas hur jävla fantastiskt det kan vara att vara här i Dals Långed. Jag hade legat hemma hela dagen med datorn i knät och kände att jag kanske borde ta mig i kragen och göra en social insats för min egen skull. Jag pallrade mig upp från att nästan ha växt fast i soffan och piffade till mig lite och gick till puben för att möta en blond donna i baren. Musiken var hög och det dröjde inte lång stund innan de höga klackarna åkte ner i tygpåsen och dansskorna var på. Luften stod stilla och tiden likaså. Det var fint. Sen kom den stunden när jag slogs av saknad och helst ville vara hemma ensam igen. Jag var så här I--I nära att gå hem och lägga mig under täcket igen. Men jag gjorde det inte. I sällskap med en vän, och ungefär alla andra som var på plats, gick jag ut för att smygröka (väldigt hemligt). En cigarett senare och allt var svart. Bokstavligen. Strömavbrott. Det gjordes tröstlösa försök att åter igen få igång lampor och musik men utan resultat. En del folk satt på golvet medan andra tröttnade och gick hem. Stearinljusen svajade i botten av kandelabrarna och vad som hade varit en fest med clubig-stämning hade plötsligt förvandlats till vad som liknade en hemmafest med efterfest-stämning. Det spelades piano och bongotrumma. Samtalades om livets glädjeämnen och sorger i vardagen. En del drack drinkar för att fira att examensarbetet går bra. Andra drack vatten med eller utan citron. Det började lukta grillning vid kanske tvåtiden. Eliten i natten samlades runt tunnorna med eldar för att äta eller värma sig. Det var där och då jag insåg att jag hade glömt tiden igen. Det var ämejsing. Allt. Från snack om Twin Peaks till undringar om man syns när man kissar. Klockan var säkerligen efter tre när vi möttes på andra sidan och i trio glada vandrade hem. Väl hemma märkte jag att mina ben var flammiga av eldig värme. Hela jag däremot, var fylld av en skön värme av annat slag. Jag var och är så himla glad över att jag inte gick hem när jag först tänkte. Att jag stannade och gav kvällen en ny chans. Det var sååå värt det. Jag sov gott och vaknade med eldröksstänkt hår. Fire walk with me.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar