torsdag 15 september 2011

Ett år senare.

För nästan exakt ett år sedan var jag i Venedig på Arkitekturbiennalen och såg Philip Beesleys installation i den kanadensiska paviljongen. Jag har tänkt ganska mycket på just detta rum sen jag var där. Någonting med den där skogen av plastfiber, ljudet från mekanismerna bakom, det svarta & vita och medvetenheten om att JAG fick allt att röra på sig väckte en väldigt stark känsla hos mig. Ett igenkännande, en fascinaton och en liten rädsla också.

Idag satt jag på ett tåg som susade genom sverige och jag hade införskaffat mig det senaste nummret av Plaza för att döda lite tid. På sidan 113 presenterades reportaget "Ett med Naturen". I just detta reportage omskrivs även just precis Philip Beesley och hans installation. Det kändes som en fin påminnelse och jag vill citera:

"Hans eco-hedoniska konstprojekt Hylozioc Ground liknar en organisk skog att bo under - tillverkat av tusentals små genomskinliga plastbitar. --- Här böljar grenar, morrhår och strån efter människans närvaro som ett slags artificiellt kretslopp som människan en dag skulle kunna leva i. Konstverket värmer och skyddar och har små behållare som samlar upp vatten och föroreningar- allt för att visa hur människan en dag kan skapa vegetation att leva i. Projektet är sött och salt. Här finns också en svartsynt framtidsvision, men med en gnutta hopp - Beesley är lite av en domedagsprofet som samtidigt ser möjligheter."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar