lördag 25 februari 2012

Lördagspaus.

Igår när jag gick hem från skolan hade jag verkligen en bra känsla i magen. Jag kanske kan få till det tänkte jag. Jag vet inte om det var pågrundav den nostalgiska musiklistan som fick mig att vilja sjunga och dansa eller om det helt enkelt var för att jag hade lite skulpturalt flow för en stund. Det var verkligen inte som att det här var en känsla som fanns hela dagen igår men jag ska säga att de enklaste ord kan hjälpa i stunder av tvivel.

Det här ledde till att jag idag när jag vaknade med olust för att arbeta kände att jag faktiskt kunde ta en dag ledigt. Semmelcafé och brödshopping på not quite. Och onlinetv med balkongdörren på glänt mot våren. Trots att det har mörknat och månen hänger högt ligger vårkänslorna och ljuset kvar i luften här inne.

Imorgon blir det hårt arbete igen. Och kaffe i konst hoppas jag.

torsdag 23 februari 2012

Planeringsdag.


Med fint väder ute och eftermiddagsmöten och annat på agendan bestämmer jag nu att resten av dagen kommer att användas för planering och strukturering av den kommande tiden. Prova om scannern på Röda Skolan fungerar: Check.

måndag 20 februari 2012

torsdag 16 februari 2012

Med kamera.










Jag tänker på hur det känns som att jag bygger en kropp.
Ett innanmäte, en hinna, ett skinn och en yta som ibland spricker...

onsdag 15 februari 2012

Utan kamera.

Min relation med min kamera håller i sig. Vi tycks aldrig vara på samma ställe.
Utan den känner jag mig hindrad att arbeta vidare. Som att jag behöver ha den för att ha bevis på allt jag har gjort.. Det här är vad jag tänker på när jag utan kamera istället tar tiden till att teckna av vad jag har gjort.



lördag 4 februari 2012

Hemma vid skrivbordet.

 "Håll huv'et högt."

 "En krypande känsla."




Material:
G-tec-C4, flytande tuschpenna
(som jag fick av sol hanna i julklapp)
 och akvarell.

onsdag 1 februari 2012

Onsdag.

"Jag satt ihopkrupen på botten av det där absoluta mörkret. Det jag kunde se var Intet. Jag hade blivit en del av det. Jag slöt ögonen, lyssnade till mina egna hjärtslag och blodet som pumpades runt i min kropp. Jag hörde hur lungorna blåstes upp och pressades ihop som blåsbälgar. Hur de slemmiga inälvorna krävde mat och vände och vred på sigi det kompakta mörkret. Alla rörelser och alla darrningar var onaturligt överdrivna. Det här var min kropp. Men i mörkret blev den alldeles för påtaglig, alldeles för mycket kropp."

Ur Fågeln som vrider upp världen, Haruki Murakami