tisdag 15 oktober 2013

Om livet och konsten vore en promenad.

"I discovered slow travel when I first moved to London. I never used to get the tube; I would get the buses and walk everywhere because I hate that sensation of going into a hole and coming out of another hole with no idea of what´s in between. I found London terrifying because I felt totally lost and in my mind it was defined by tourist images and terrible news stories, but I found that walking and taking buses helped me feel at home here. Slow travel is about the unknown, the meandering and wandering around a city; discovering a little courtyard you haven't seen before 100 yards from somewhere you normally walk up and down without thinking. You only stumble upon things if you are prepared to get lost. Once you let go of the feeling that your time is too precious to do this; it becomes this meditative, quite exciting, metaphysical thing."

Dan Kieran, Author. On walking (AnOther magazine 25th issue biannual autumn/winter 2013 pg. 132)

söndag 8 september 2013

På tur.

Idag har jag haft en så bra dag. En typiskt bra dag! Jag och Elfrida har varit på tur på ön. Husvisning i Hörsne var huvudsaken. Att vi sedan hamnade på två olika stränder var bara en bonus. Dagen till ära hade jag hatt, även det en huvudsak på sitt vis.

Bilderna på den fantastiska Linamyrsvillan i Hörsne är lånade från hemnet.













fredag 30 augusti 2013

Konst runt hörnet.

Igår fick jag äntligen tid att besöka Gotlands Museum som just nu visar Anna Nybergs utställning A story to be told (15 juni-6 oktober)


"Anna Nyberg intresserar sig för varandet och hur det är att vara människa. Genom sin produktion undersöker Nyberg glappet mellan den fysiska och psykiska upplevelsen. Med hjälp av textil, fotografi, film och installation fokuserar hon på avståndet mellan den yttre och inre verkligheten. --- Som titeln A story to be told antyder handlar utställningen om något som behöver berättas. Utställningen har sin grund i konstnärens egen berättelse och började skapas i en individuell sorgeprocess som handlar om döden. På samma gång som utställningen har en personlig ton är den allmängiltig och rör i stort de existentiella frågorna." 
Angelica Blomhagen verksamhetsansvarig och curator  på Gotlands Konstmuseum.

Jag började med att se en film där Anna Nyberg själv berättar om utställningen och tankarna bakom den. Stundvis kändes det som att jag lyssnade på mig själv när jag hörde henne prata. Mest av allt fastnade jag för de allra första meningarna Jag tror att jag jobbar med stora existentiella frågor. Om hur det känns att leva. Hon förklarar sedan att hon då inte menar hur det är att vara människa utan hur det känns. Där satte hon ord på någonting..

Behöver jag tillägga att se den här utställningen och filmen med hennes egna ord gjorde min dag?




Help (2013)





Mountain (2011)


Things on a table (2011)



onsdag 14 augusti 2013

sommaren i bild


Det finns inte många bilder i min kamera från den här sommaren men på något vis tyckte jag ändå att det som fanns där summerade en del av det som jag behöver komma ihåg. Det här är det jag vill dela med mig av:


på resande fot


OpenArt, örebro. 


vila


Avesta Art 2013


i ateljén


i väntan på varité


Summers end

måndag 12 augusti 2013

För min egen skull.

Idag är det den tolfte augusti, redan.
Den här sommaren har bara försvunnit.

Jag har jobbat i butiken och alla mina planer om att kanske hinna med lite tid i ateljén har i princip gått i stöpet. Visst har jag varit där några gånger och ibland även hunnit med att känna av lyckan av att förlora mig i arbete men inte tillräckligt ofta. Nu längtar jag till hösten och tillbaka in. In i mig själv.
Varje sommar inser jag vad jag verkligen menar när jag säger att jag jobbar med det jag gör för min egen skull.

Och den här gången, när jag väl sätter igång igen, har jag också ett mål. En egen utställning.

söndag 26 maj 2013

STHLM0513


Under några intensiva dagar hann jag med en hel del. Jag åkte direkt till konstfacks vårutställning när jag anlände. Mycket fantastiskt må jag säga. Nedan följer några väl valda favoriter av det jag såg. Vill man se allas arbeten kan man hitta dem här.




Ädellab BA: De två översta Elin Johannesson och den sista Therese Sköld



MA, Textile in the expanded field: Sol hanna Eriksson 



MA, Textile in the expanded field: Sandra Lundberg


MA, Textile in the expanded field: Selene Mauvis


BA, Textiles: Mai Morimura



MA, Textile in the expanded field: Sandra Zupanic


BA; Textiles: Alma Winkler (bilden är lånad från konstfack2013.se)




MA, Ceramics and Glass: Hanne Mago Wiklund


Under min stockholmsvistelse fick jag husrum hemma hos Emili. Som även hon hade utställning en afton. Galleri Detroit visade stolt upp utställningen Fashion for Minks.












Sista dagen, när jag hade ledsenat på att gå i vintagebutiker och prova fina kläder tog jag en sväng förbi kulturhuset och hittade en oväntad utställning. Helga Härenstam, nästan högst upp. Det var fina bilder men det som berörde mig mest var hennes slående vardagsvackra texter. Nedan följer tre av dessa:



Göteborg, 2004

Mamma och pappa hade liljekonvaljer i sin brudbukett, men fotografiet som är anledningen till att jag vet det här har legat i fixet för kort tid och blivit fläckigt.
En gång rev jag ut en dödsannons ur en tidning. I den stod det "liljekonvalj nummer 17" där en bild på blomman skulle vara, längst ner i annonsen stod det "hälsa till pappa ska stå i kursivt".
Det stod inte ens i kursivt
I vissas liv blir det feltryck till och med i dödsannonsen.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Stockholm 2008

En man brevid mig på tunnelbanan fick just ett mobilsamtal
- Jag är på tunnelbanan och kan försvinna när som helst.
Jag tänker på vad hans mening betyder ordagrant och att det är sant.


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Stockholm, 2007

-Är du kvinna?
-Nej.
-Bor du i Sverige?
-Jag vet inte.
-Har du funnits länge?
-Ja.
-Är du musikalartist?
-Nej.

Hon har precis avslöjat att hon är döden när jag tar tag i henne för att hindra henne för att gå ut framför en bil. Det är vår och vi är på väg till Livrustkammaren i Stockholms slott. Hon är 9 år och vet att döden inte är en musikalartist.









måndag 20 maj 2013

Stockholmsvitt.

Idag har jag varit i ateljén. Jobbade inte direkt något för det.
Jag flyttade om och rensade på mina väggar så nu är det vitt. Mest vitt.
Sen satt ute i solen och drack kaffe med ateljésällskapet. Väääldigt angenämt!

Imorgon åker jag till Stockholm och använder mina vingar lite grann.
Jag är taggad. Längtar till händelsernascentrum.
Jag förbereder mig genom att dricka vin och färga håret. På en måndag.
Brutalt mycket mot reglerna.

söndag 19 maj 2013

Anteckning.

På sätt och vis är tiden som riktlinjer. "Klockan ett ska jag vara där"." För ett år sedan hände.."
Tiden är en kompass i livet som ständigt är i rörelse och förändring. 

Jag skissar på sfäriska installationer och känner att det börjar bli dags att gå in i tidsteorier snart.

torsdag 2 maj 2013

Hemma hos Farmor.

När jag var liten brukade jag och mina syskon sova över hos farmor ganska ofta. Hon har det mest spännande huset jag vet. Hon samlar på allt och låter saker och ting vara gamla. Tapeterna är av medaljongmodell och har olika färg i alla rum. I sovrummet är det blått och vitt mönster, i hallen grönt, i köket gult och svart och i vardagsrummet svart och rött.  

I vardagsrummet brukade vi få sova, i de vit och brun mönstrade, plyschiga sofforna. I rummet fanns (finns) även en av de där gammaldags klockorna med pendel som slår en gång i halvtimmen. Varje hel timme slår den lika många slag som klockan visar antal timmar. Oftast stängdes den här klockan av när vi sov över men ibland glömdes det bort och då, mina vänner, blev det inte mycket sömn under natten. Varje gång klockan slog, ett slag i halvtimmen och fler slag i heltimmen, vaknade jag abrupt ur min sömn.

När jag tänker tillbaka på det här nu så ser jag på det som att verkligheten hela tiden pockade på uppmärksamhet. Som att tiden ville göra sig påmind. När man sover går man in i ett annat stadie, kopplar bort verkligheten och lever i en drömvärld för att sedan vakna till verkligheten och återgå till den vanliga världen. Vardagen. Tiden.



lördag 27 april 2013

Luftslott.

Jag bygger luftslott, att bo i.


Banksy. Bilden lånad här.

söndag 21 april 2013

Söndagssökning.

Jag smider, en stund, medan järnet är varmt.
Slår mig ner på en stol, vid ett nystädat bord och skriver stipendieansökning.
Jag ledsnar snabbt och vill hellre skissa på självaste projektet.
Jag gör det. Skissar.
Tänk om jag fick genomföra det här. 
Det vore amejsing.

Bordet är ostädat och stipendieansökningen halv. Typiskt.
I morgon är en fortsättning på den här dagen.

fredag 19 april 2013

Tillbaka på olika sätt.

Jag är tillbaka. Tillbaka i Visby efter att ha varit borta i en hel månad.
Det känns skönt att vara i sitt eget igen även om jag har haft en väldigt givande bortavistelse.
Närhetskontot har laddats av mor- och farföräldrar, föräldrar, svärföräldrar, syskon, syskonbarn, kusiner och kusinbarn. Och av käraste vänner.

Konstrundan i södra Dalarna, som var huvudanledningen till fastlandsvistelsen gick över förväntan.
Alla fullkomligt vältrade sig i vem jag var, vad jag fick allt ifrån och kastade komplimanger åt mitt håll under de fyra påskdagarna som rundan pågick. Jag hade lagt förväntningsribban lågt och var beredd på att bli ratad och osedd men fick erfara motsatsen. Jag fick mig en påminnelse om den sociala personen som finns i mig som liksom lite har legat på hyllan under det senaste året (jag låter vissa av er häpnas). Visst har hon kommit fram då och då men jag insåg hur mycket i och med mig själv jag har varit och hur betydelsefullt det är att våga bjuda in andra lite oftare.

Jag fick inte bara sälja mina första verk utan jag fick också en känsla av vilka målgrupper som uppskattar olika delar mer eller mindre. Jag hann nästan med att prata med alla 900 besökarna och var helt slut på kvällarna när jag gick och la mig. 

Utställningen i sig blev så himla bra. Jag har aldrig sett mina saker i ett mer passande rum. Skulpturen från master fick ett helt nytt liv och en annan betydelse när jag släppte in den i ladugården. Det kändes som en stor vinst att äntligen hitta ett rum där den kom till sin rätt.  Jag särade på skulpturen och trådarna den här gången och de fick varsitt bås brevid varandra men samhörigheten fanns där såklart. Med de gamla koskyltarna från 1945 hängandes kvar i taket blev en särskild stämning automatiskt. 

De små trådvarelserna blev en kopplande länk mellan exjobbet och teckningarna som snyggt ramade hängde på den inreväggen som jag, pappa och Pontus skruvade ihop av en gammal kasserad uteplats. Broderierna var den största icebreakern i rummet. Alla, jag skojar inte, har någon relation till sjövädersrapporterna på radio och fantasierna flödade verkligen fritt kring de gamla näsdukarna.

Allting hörde ihop, det var fint att se. 
Jag fick många fina kommentarer men min favorit kom från en funderande man (annars är kvinnorna mer öppenhjärtliga), han sa;

Ja, det är något speciellt med de här bilderna. Jag har aldrig sett något liknande. Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att du har lämnat så mycket vitt.

Så nu är jag tillbaka och det var länge sedan jag kände mig så här stark.
Jag tror jag kan göra allt, igen, även om jag fortfarande är helt ovetandes om vad det egentligen är jag menar då..













Bilder från Konstrundan i södra Dalarna 2013.